Min mammas kusin kommer att begravas inte nästa onsdag men onsdagen efter det. Den tjugosjätte mars. Det kommer hållas i kyrkan i hennes hemstad där hon bodde, så jag måste försöka få ledigt så jag kan åka dit. Det är ju inte sån långt det tar ju bara trettio minuter härifrån med pendeltåget. Det är ju vår grannstad. Så nu måste jag gå och beställa blommor och skaffa några kläder att ha på mig. Det är så tråkigt med begravningar, det spelar ingen roll hur väl man kände personen i fråga eller om man inte ens vet vem det är. Det är alltid så sorgligt ändå. Jag börjar alltid tänka på alla andra som man har förlorat genom åren och det känns på något sätt som att alla som har dött är där just då och på det sättet så blir det extra känslosamt för mig. Jag gråter alltid, men det gör ju nästan alla.