Det händer så mycket hemska saker i vår värld… Det är verkligen hemskt att våldta en person och ännu värre (om man kan säga så, det kanske inte går att gradera en våldtäkt i hemsk och mer hemsk) är ju när de gör det medvetet för att skada, för att få makt. Det är så svårt att sätta sig in i hur de lever där nere i Afrika. Jag tycker ju att om de blir våldtagna när de ger sig ut för att hämta vatten och ved så sluta upp med det! Men det är ju inte alltid så lätt… Gör de inte det så överlever de ju inte. Jag mår så dåligt över att bara tänka på det och hur dåligt mår inte de som råkar ut för det. En våldtäkt måste vara bland det värsta som man kan råka ut för. Det önskar jag inte ens att min värsta fiende skulle råka ut för. De är verkligen starka människor de som tar sig igenom det, som överlever och fortsätter med sina liv. Jag tror inte att jag skulle klara av det om det hände mig. Jag skulle nog falla in i en slags drömvärld och sluta prata eller något sådant. Mitt psyke är inte så starkt att jag skulle klara av det. Jag tänker inte på hur bra jag faktiskt har det här i Sverige. Visst, våldtäkter sker ju här också men inte i sån utsträckning och inte av samma anledning. Jo det kanske det gör men det är i alla fall inte LIKA vanligt här. Jag vill bara samla ihop alla dumma, elaka människor i världen och försöka få dem att förstå vad det är de egentligen gör. Och förstår de inte att de gör fel så tycker jag att de borde avrättas, för så korkade människor borde inte få leva. Det är min åsikt och den står jag för.

Det är helt ofattbart va mycket pengar de har att röra sig med. Jag hoppas bara att de kommer göra någonting bra med alla pengar de har. Tänk om alla rika människor i världen kunde skänka lite pengar till de fattiga, ett par miljoner skulle ju inte märkas för dem men de skulle kunna göra så många människor lite lyckligare. Tänk på alla flyktingar i krigsdrabbade länder. De lever i flyktingläger och har knappt mat för dagen. De har skitiga och trasiga kläder och de vet inte o de nånsin kommer få ett par hela och rena kläder att ta på sig igen. De har så mycket andra saker som de måste tänka på, hur de ska överleva att de inte ens bryr sig om det som är såååå viktigt för oss här, hur man ser ut. Så om alla som är så rika, till exempel Paris Hilton och de där som ändå bara slösar bort pengarna på onödiga saker, kunde skänka lite till dem. Då skulle deras vardag göras lite lättare och de skulle kanske inte behöva tänka på hur de ska få tag på mat till sina femtioelva barn. Det är så orättvist att vissa personer har så mycket pengar och att de får slösa bort dem så där. Det borde finnas någon lag som säger att för varje par skor som de köper måste de skänka lika mycket pengar till de behövande. Det skulle vara en bra lag tycker jag, för de bryr sig ju ändå inte om pengarna. Om de gjorde något förnuftigt med dem så kanske de skulle må lite bättre. Som det är nu så dricker de och tar droger och åker in och ut på rehab. De kanske skulle känna att det faktiskt finns viktigare saker här i livet än att festa och ha de senaste, dyraste kläderna på sig.

Nu börjar lite av mina odlingar komma upp här hemma. Men jag får vänta ett tag till innan jag kan plantera ut dem i vår trådgård. I år har jag inte sått så mycket för jag har tänkt att minska ner på allt arbete som jag brukar lägga ner i trädgården. Trädgården är ju till för att man ska njuta av den, inte bara ligga på knä och slava i rabatterna. Det är ju jättehärligt sen när allting blommar och är fint, men det ligger ju mycket arbete bakom det. Som i år till exempel så kommer jag köpa färdiga blommor och sätta ner i järnkrukorna. I den stora järnpottan utanför dörren kommer jag nog inte sätta någonting, om jag inte köper färdiga blommor till den också. Jag har inte riktigt bestämt mig än hur jag kommer göra med den. Den märks inte så mycket om det inte finns någonting planterat i den fast den är så stor. Så jag skulle nog kunna låta bli att sätta någonting där faktiskt. Vi tog ju ner ett av päronträden förra året och det är jag mycket glad för nu. Det är så tråkigt med all fallfrukt om vi inte kan ta vara på, det blir bara en massa kladd i gräsmattan när vi trampar runt på det. Vi säger ju alltid åt grannarna att de kan ta hur mycket de vill, men de har ju sina egna träd att ta ifrån. Men nu i år så har vi ju i alla fall ett bekymmer mindre eftersom vi tog bort trädet. Jag måste ta och göra i ordning lite vid komposten så fort värmen kommer hit. Det är mycket som behöver rensas bort där. Jag hoppas i alla fall att vi slipper alla äckliga sniglar i år, men det är väl att hoppas för mycket det.

Begravningen i onsdags var jättefin. Hon hade nog inte så många omkring sig de senaste åren, för det var inte så många där. Men det är ju så det tyvärr blir när man bli gammal. Folk omkring en som man har känt i hela sitt liv försvinner ju. Det är livets gång men det verkar inte vara så roligt. Jag kan inte ens tänka mig hur det är när man blir så gammal att alla i sin omgivning som man brukar umgås med är döda. Det är en kuslig tanke. Man får väl hoppas att man är den som försvinner först. Eller i mitten nån gång. Jag vill inte bli lämnad kvar till sist. Tyvärr så var prästen på begravningen så tråkig. Själva ceremonin skötte hon bra, men efteråt så verkade det inte komma många ord ur henne. De begravningar som jag har varit på så brukar prästerna lyckas med att skapa en någorlunda bra stämning så det inte blir allt för ”dött” (dåligt ordval). Men den här prästen satt mest bara där och verkade vara en del av inredningen.

Min mammas kusin kommer att begravas inte nästa onsdag men onsdagen efter det. Den tjugosjätte mars. Det kommer hållas i kyrkan i hennes hemstad där hon bodde, så jag måste försöka få ledigt så jag kan åka dit. Det är ju inte sån långt det tar ju bara trettio minuter härifrån med pendeltåget. Det är ju vår grannstad. Så nu måste jag gå och beställa blommor och skaffa några kläder att ha på mig. Det är så tråkigt med begravningar, det spelar ingen roll hur väl man kände personen i fråga eller om man inte ens vet vem det är. Det är alltid så sorgligt ändå. Jag börjar alltid tänka på alla andra som man har förlorat genom åren och det känns på något sätt som att alla som har dött är där just då och på det sättet så blir det extra känslosamt för mig. Jag gråter alltid, men det gör ju nästan alla.

Min mammas kusin gick bort för ett par dagar sen så snart blir det begravning. De senaste åren har jag inte träffat henne så mycket, men när jag var barn så träffades vi under hela somrarna. Min mammas kusin hade en sommarstuga som låg granne med vår. Så varje sommar så var vi ute på landet och lekte. Hon hade en dotter som jag brukade leka mycket med men när mamma och pappa blev äldre så var de tvungna att sälja stugan. Varken jag eller mina syskon hade råd att köpa den så den fick gå. Vi hade ju alla redan våra egna sommarställen som vi åker till så för det första så skulle vi ju inte ha tid att ha ett till och sen skulle det ju kosta en hel del att underhålla båda ställena. Det är ju mycket som behöver fixas och lagas och sen har vi ju vårat vanliga boende också. Det skulle bli för mycket helt enkelt.

Idag har det varit så varmt och skönt här. Solen sken så fint att jag satte mig i bikini ute och försökte få lite sol på mig. Det var ganska kallt men vill man bli fin så får man lida pin. Jag hoppas inte att det innebär en förkylning också, men blir jag sjuk så får jag ju skylla mig själv. Jag hatar att vara såhär blek och tråkig som jag blir under vintern. På sommaren så känner jag mig alltid fräschare med lite färg på kroppen och gladare kläder. Det känns som att jag går mörkklädd under hela hösten och vintern för att alla färgglada kläder förknippar jag med sommaren och då vill jag inte ta på mig dem. Då kanske folk tror att jag tror att det är sommar och så får de sig ett gott skratt. Jag vet ju att de inte tänker så, men jag tänker att de tänker så.

Nu är jag äntligen hemma! Jag tyckte att det var så synd i morse att jag behövde gå till jobbet. Solen sken och det var helt underbart ute. Det var fortfarande kallt i luften men solen värmde rätt bra. Hela dagen på jobbet så satt jag bara och tittade ut, för det såg mycket varmare ut än vad det egentligen var. Så jag lyckades få gå lite tidigare idag och det är jag så glad över. Så jag struntade i att ta bussen hem och satsade i stället på en skön promenad. Jag älskar när våren är på väg och alla börja komma fram ur husen. Cyklister och mammor med barnvagnar överallt och alla ser så tacksamma ut över de få strålar som solen skickar. Och idag känner jag mig verkligen tacksam över allting, solen gör mig så glad. Nu ska jag sätta mig ute och få i mig de sista strålarna innan de försvinner igen.

En del de lyckas. Jag hoppas mina odlingar kommer klara sig bra i år. Det har ju varit en mild vinter så jag hoppas på en fantastisk vår. Idag har jag gjort lite nytta här hemma i alla fall. Persiennerna i sovrummet är så gamla och dåliga och vo har länge funderat på att byta ut dem eftersom de släpper in mer sol än vad de skyddar. Nu när det börjar bli lite ljusare på morgonen så är det ju skönt att kunna stänga ljuset ute om man vill sova lite längre. Så vi var och köpte ett par persienner som kostade mer än vad jag trodde att de skulle göra. Men det är ju inte något man köper så ofta så det gjorde inte så mycket att de var lite dyrare. Vi kommer väl ha de i fönstrena tills vi dör. Det var lite pilligt att få loss de gamla persiennerna för de satt ju inuti fönstret, emellan rutorna. Men när vi väl hade fått ut dem så var det ingen fara. De nya persiennerna satte vi inte i utan fäste de på insidan av fönstret inte emellan. Det kanske inte var så smart gjort för de kommer väl bli väldigt dammiga. Fast då kanske jag får användning för min ”persienn-dammare” som jag köpte för många år sen för att den verkade vara så smidig och smart. Det var inte förrän den kom hem i brevlådan som jag kom på att alla våra persienner sitter inuti fönstrena och inte blir så dammiga. Men jag har sparat den ändå och nu kan jag ju få användning av den. Även om det bara är i ett rum. Det skulle inte förvåna mig om den är helt värdelös nu när jag behöver den till nånting. Det är bara att prova och se.

Idag provade jag på att  laga nånting som jag aldrig har lagat förut. Nämligen Lammfärsbiffar med fetaost. Jag fastnade för just det receptet eftersom det inte var några konstiga kryddor i. Jag tycker jämt att när jag hittar nånting som låter gott så ska det vara tio olika sorters kryddor i och hälften av dem har jag aldrig hört talas om tidigare. Så jag blir för feg att laga till det då. Det borde finnas smakprov genom datorn. Har de kommit såhär långt med all teknik så borde ju inte det vara så långt borta. Eller i alla fall lite doftprover. De här biffarna var i alla fall jättegoda och inte krångliga alls att göra. Jag brukar annars ha lite svårt för lammfärs för det har ju en lite egen smak. Men det var som att fetaosten tog bort som jag annars kan ha svårt för. Jag åt nästan upp alla medan jag höll på att steka dem så det fanns inte så många kvar när maken kom hem. Men jag hade i alla fall sparat tillräckligt så det räckte till en måltid åt oss både, i och för sig så var ju jag ganska mätt redan efter mitt provsmakande. Han gillade dem också och undrade vad det var för någonting i. När jag berättade att det vara fetaost så sa han: men det var ju gott! Det är så typiskt honom. Han tror alltid att han inte tycker om vissa saker, men när han väl äter det så säger han jaha är det det här som är xxx. Det var roligt i alla fall att han tyckte om dem, så nu åker de in i min receptbok. Eftersom de var så lätta att göra så kommer det nog bli mycket lammfärsbiffar framöver här. Det blir förstås fram till att jag hittar något annat nytt att prova på.